Sture Bergwall och ansvaret

Komikern Peter Wahlbeck förklarade en gång att det han tycker är allra roligast, det är sånt som inte var avsett att vara roligt. “Det är inte meningen att det ska vara roligt, men det blir jävligt roligt”, sa han. Då och då råkar jag på precis den typen av situationer och händelser.

En sådan situation såg jag idag igen, när Yrsa Stenius skriver om “Sture Bergwalls eget ansvar” i DN Kultur. Det som blir roligt är då Yrsa Stenius skriver en välformulerad och ambitiös artikel i syfte att bidra till den pågående debatten och upplysa om att vi dels inte får glömma bort att Sture Bergwall var den som ljög och lurades, dels inte får lägga skuld på dem som faktiskt försökte hjälpa patienten Sture, istället för att som vi hävdas göra idag “hoppas på tabletters undergörande verkan”. När Yrsa Stenius skrev den sist citerade meningen glömde hon nog bort att det är fastställt att Sture Bergwall under flera års tid hade tillgång till enorma doser mediciner, som just hans terapeuter ordinerade…

Yrsa Stenius menar att vi bör ha förståelse för att Sture Bergwalls terapeuter trodde på vad han sa eftersom “den Thomas Quick psykiatrikerna hade framför sig på 1990-talet framstod som en psykiskt svårt störd person”. Yrsa Stenius skriver också att “Inför sina terapeuter fick Thomas Quick förfärliga anfall av olika slag. Han fick ticks, han fick kramper och okontrollerad motorik, han skrek, han morrade, han grät, han damp i golvet och blev liggande och mycket annat.” Låt mig fråga: På vilket sätt gör dessa förhållanden att Sture Bergwalls terapeuter hade anledning att förhålla sig okritiska till vad han hävdade att han varit utsatt för som barn och själv förövat som vuxen? På intet sätt. Skulle vi acceptera denna logik, sådana ursäkter och bevekelsegrunder, så skulle det innebära att man bör tro bokstavligt på allt som varje psykotisk eller schizofren psykiatripatient berättar. Men det gör vi inte. Föreställ er hur det skulle låta: “Patienten lider svårt av radiovågorna som säpo använder för att avlyssna hans hjärna. Säpo förnekar detta, men det tänker vi inte fästa något avseende vid. Patienten har också rövat bort flera numera förvunna personer och sålt dem till besökare från yttre rymden. Tyvärr kommer han inte ihåg hur han gjorde för att kalla hit rymdvarelserna eftersom det var så hemskt. Dock är vi övertygade om att det patienten berättar är sant, eftersom han är heltokig.”

Vidare visar Yrsa Stenius en tendens till samma “guilt by association” resonemang som samtliga debattörer som fortsätter att hävda att Sture Bergwall skulle ha mördat. Hos skriver “Han hade begått ett galet bankrån i samband med vilket han påstod sig ha uppvisat sexualsadistiska tendenser mot en pojke.” Sture Bergwall är lagförd för ett antal brott: sexuella övergrepp mot minderåriga pojkar, bankrån och ett knivöverfall mot en annan man. Så långt fakta. Men det är helt ohållbart och oacceptabelt att åberopa dessa brott som skäl till, eller bevis för, eller anledning att misstänka att Sture Bergwall  skulle ha begått ett till åtta mord.

Yrsa Stenius, som 2005 för övrigt gav ut boken med den i sammanhanget passande titeln “Lögnens Olidliga Lätthet”, avslutar sin artikel med “Det var Sture Bergwall som kom på idén och genomförde den med allvar och övertygelse.” Jo, precis. I tisdags var Sture Bergwall på TV. Han medverkade i Veckans Brott i Sveriges Television Kanal 1. Så här säger Sture Bergwall i teverutan:

“Jag har ju naturligtvis ett stort ansvar. Min historia på Säter börjar när jag säger att ‘jag kanske har begått ett svårt brott’.”

Någon borde köpa en TV till Yrsa Stenius så slipper hon slösa tid på att argumentera för självklarheter.

Med andra ord, vi vet att Sture Bergwall var den som lurades först. Vad är poängen? Ska vi säga “Fy Sture, du var klassad som psykiskt sjuk och svårt drogberoende, men ändå klarade du att hålla på i åratal med att ljuga och lura minst ett halvdussin professionella personer, som studerat på högskola och praktiserat i många år i syfte att bli riktigt bra på att förstå sig på människors psyke.” Nej, det ska vi verkligen inte säga. Möjligen skulle karln ha medalj för denna bedrift.

Leave a comment