Professor Sven Åke Christiansson och Argumentum Ad Hominem

Sture Bergwall, tidigare känd som Thomas Quick, är numera frikänd för samtliga av de åtta mord han tidigare dömts för. De journalistiska insatserna av Hannes Råstam och Jenny Küttim (@jennykuttim) i form av dokumentärfilmer och boken Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare (2010) kan sägas vara helt avgörande för att dessa mål blev överklagade och överprövade i hovrätt.

Nyligen har ytterligare pusselbitar lagts till förklaringen av detta totala haveri, i form av Dan Josefssons (Josefssons blogg) bok Mannen som slutade ljuga (2013). I denna bok klargörs den roll som så kallade minnesexperten, psykologen och professorn i psykologi Sven Åke Christiansson spelat, under dåvarande inflytande av Margit Norell.

2010 gav Christiansson ut sin bok I huvudet på en seriemördare. Den gjorde han till kurslitteratur på vissa av de delkurser han ger vid Stockholms Universitet, från och med 2011. I november 2013 beslutade Stockholm Universitet att denna bok inte längre får användas som kurslitteratur, eftersom den argumenterar för att en namngiven, i domstol frikänd man är seriemördare. Svenska Dagbladet publicerade igår ett webb-TV-inslag där Ann-Charlotte Smedler, prefekt på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, säger att Christianson på arbetstid inte får beskriva Sture Bergwall som en seriemördare. I intervjun öppnar Smedler för att boken eventuellt aldrig borde ha blivit godkänd som kurslitteratur, eftersom Sture Bergwall redan var friad för 2 av 8 mord då boken började användas.

http://www.svd.se/kultur/kursbok-om-sture-bergwall-dras-tillbaka_8749790.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/professor-kritiseras-for-sin-roll-i-quick-fallet_8749920.svd

Tankarna kring att Thomas Quick skulle vara oskyldig till morden han dömts för, men skyldig till falska erkännanden och enorma mängder lögner, var inte nya när Hannes Råstam skrev sin bok. Ett flertal poliser som deltagit i utredningarna av de olika morden som Sture Bergwall dömdes för valde att lämna utredningarna på grund av vad de såg i form av ignorerade fakta, fabricerade fakta och obefintliga bevis – bland andra Jan Olsson, som framförde sin ståndpunkt i en debattartikel i Dagens Nyheter 2001. Jan Guillou och Leif GW Persson hade länge argumenterat för att Thomas Quick var en mytoman, inte en seriemördare. Thomas Quick slutade samarbeta med polisen 2002 och slutade berätta.

Dessa tankar var kända även för mig då jag våren 2004 började på en grundkurs i rättspsykologi vid Stockholms Universitet, på kvällstid. Jag var välbekant med Thomas Quick såsom dömd seriemördare genom media och böcker jag läst. Kursledare och huvudföreläsare på kursen var Sven Åke Christiansson. Vid ett kurstillfälle passade jag på att fråga om Thomas Quick. Kursdeltagarna hade sedan tidigare fått klart för sig att Sven Åke Christiansson arbetat mycket med en välkände och skrämmande Thomas Quick.

Jag räckte upp handen, och påpekade att det ju finns de som menar att Thomas Quick är en mytoman och inte har mördat någon.

Sven Åke Christiansson tittade på mig över föreläsningssalen. “Ja”, svarade han, “- säger vem då?”

Jag kände mig lite ställd. Hans motfråga insinuerade att uppfattningen om Thomas Quick som mytoman var felaktig, och att det dessutom var något fel på dem som argumenterade för detta alternativ. Eftersom jag inte hade perfekt ordning på vem som stod för detta argument, utan primärt var intresserad av Sven Åke Christianssons kommentar på denna ståndpunkt, förblev jag tyst. Jag var aldrig ute efter debatt, utan var genuint intresserad av vad Christiansson hade att säga i egenskap av etablerad expert och professor, med massor av förstahandskunskaper om Thomas Quick. Men professor Christiansson hade inget att säga.

Sven Åke Christansson lämnade aldrig något svar i den här frågan till sina studenter i kursen i rättspsykologi, våren 2004. Men, i efterhand har jag lärt mig att hans motfråga som svar på min fråga har ett namn: Argumentum Ad Hominem: “ett osakligt argument och därmed ett argumentationsfel eller felslut inom retoriken som handlar om en argumentatörs karaktär, förmåga eller avsikter i stället för själva sakfrågan. […] Personangrepp har ofta syftet att nå psykologiskt övertag över motståndaren och få denne på defensiven i debatten.” (Wikipedia)

Idag skulle jag ha lättare att svara på professor Christianssons retoriska motfråga. Mitt svar skulle nog bli “De som tänker istället för att tro”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s